jiggy

jag sitter på min stol och tänker på allt möjligt,
tar in musiken och försöker skriva något,
något som kanske kan förklara det jag känner just nu.
ditt ansikte är det första jag ser när jag sluter mina ögon och det skrämmer mig,
du var det bästa jag hade, du visste exakt vad du skulle säga och när du skulle säga det,
själv var jag inte särskilt bra på det där men det visste du redan, precis som om du hade känt mig hela ditt liv.
du kunde läsa mina texter och se igenom mig, du visste precis vad jag tänkte trots att jag förnekade det varje gång. jag vågade aldrig berätta att det var så men du visste det ändå trots att jag alltid sa nej.
det har alltid varit så att jag har behövt dig mer än vad du har behövt mig eller så är det bara jag som har känt så, vad vet jag? du verkade alltid vara så stark, fylld med självförtroende, glad och perfekt, helt jävla perfekt. (visste du att jag ville vara som dig?)
du lurade mig precis sådär som jag ville lura dig,

du var precis lika svag som jag.