jiggy

det var längesen jag skrev en confession och nu kändes bara rätt.

för lite mer än en vecka sedan fick jag höra en mening som sades till mig personligen, face to face. i det tillståndet, i det läget visste jag inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera. en sak vet jag, det gjorde jävligt ont.
för det första har denna personen ingen rätt att attackera mig sådär och säga en sådan sak och sedan låtsas som att det inte är något stort, för det är det.
om det är något jag inte klarar av så är det när folk säger att dom tror ditten och datten om mig när dom varken känner mig eller vet någonting om mig eller folket runtomkring mig.
hur vet en människa som knappt pratar med mig, träffar mig eller umgås med mig vad jag tycker, känner eller hur jag är? och därför förstår jag inte alls hur denna person kan uttala sig på det sättet som han gjorde.

något som jag har lagt min själ och hjärta på, något som har krävt så många tårar, sömnlösa nätter, tid och energi så himla länge och som jag har kämpat med att bygga upp krossade du med en enda mening en kväll.
jag vet att jag egentligen inte borde ta åt mig för vad vet du eller någon annan om mig och människorna runtomkring mig och vad jag tycker eller känner för dom? men det är något som har satt sig och något jag inte kan släppa.

jag vet vart jag har människorna jag känner och dom vet vart dom har mig, du har absolut ingenting med det att göra. sköt ditt eget innan du försöker sköta någon annans. vet du själv vart du är påväg?

tack för mig, godnatt.