jiggy

helt plötsligt är det massa glas på golvet som du ska gå på. du kan egentligen ta den lätta vägen, ta ett annat håll, fega ur och aldrig titta tillbaks. men du kan inte vända ryggen hur gärna du än egentligen vill.
när du väljer att gå den vägen är det bäst att akta dig så att du inte trampar snett, ett felsteg kan innebära att du skär dig rejält och ont kommer det att göra. men efter ett tag inser du att du börjar blöda även fast du tar stegen ordentligt.
efter det går allt fel. du skär dig om och om igen, du får slag, slag som du aldrig trodde att du skulle få. mer ont har du aldrig haft.
varje gång du skär dig och börjar blöda kommer det att göra ont. men när det slutar blöda och läker sakta kommer ärren att finnas där för att påminna dig varje dag om hur ont det gjorde.
såren kom dit lätt och såren som är läkta kan även rivas upp lätt igen. du kommer aldrig att glömma hur det var, hur den känslan kändes, hur ont slagen gjorde.
att vara den starka är självklart. alltid är du där när du behövs, du lyssnar, stöttar och är där utan att någon egentligen behöver be dig. du har själv tårar som du inte tänker fälla, du är ju den starka. trots att du har ont är du där och väl där får du flera slag, en efter en kommer dom, vissa slår mot magen andra mot hjärtat.
där står du och tar emot det, varenda jävla gång.
men även den starka kan drunkna av sina egna tårar. efter ett tag blir det dags att lätta detta tunga hjärta du har. låt tårarna rinna, du får tänka på dig själv, du får bry dig om dig själv.
du, du är ju mänsklig precis som alla andra.

 
och yvette, jag älskar dig.