jiggy

vi är så rädda för att visa hur små och svaga vi egentligen är, speciellt inför våra vänner.
men varför är det så? ingen är perfekt, vi är alla mänskliga och vi har alla varit med om saker som har slagit oss mot marken, antingen en gång eller flera gånger.
istället för att bära på allt själv kan man, och får man, faktiskt dela det med en vän. det är inget fel på att vara där för varandra, att gråta med varandra, att luta sig mot en som håller en uppe, att vi hur liten man egentligen är.
kanske inser du att din vän har varit med om något liknande och vet precis hur du känner dig. det kan vara så skönt att få lätta på hjärtat och bara berätta hur det egentligen ligger till, hur man tänker och vad man känner.
man behöver inte vara ensam.
kanske döljer man det för att man inte vill svara på massa frågor, man vill inte se en massa dömande ögon och framför allt vill man inte känna sig så långt ifrån perfektion.
att vända ut och in på sig själv för den man verkligen litar på, för den man kallar för bästa vän, är inte fel. denna personen kommer antagligen att göra allt i sin makt för att fösöka få dig att må bättre. det gör lika ont för din vän som det gör för dig.
att se den man älskar plågas är något man vill göra allt för att ändra på.
man kan inte förvänta sig att alla alltid ska vara där om dom inte vet vad det är som egentligen sker. ditt vackra leende lurar dina vänner. låt dom få veta att du behöver dom, säg det till dom, visa det för dom. 
man får vara i behov av någon, av en vän, av en syster, av en bror.

man får vara liten och svag.
man får vara i behov av hjälp.
och det finns inget som är perfekt men vi kan ändå hitta det som är perfekt för oss själva och inte för någon annan.