SPARKS (confession)
ett år idag. jag och han i ett helt år, tillsammans. jag trodde faktiskt aldrig det, att jag skulle hitta någon och vara tillsammans med den så länge som vi har varit nu. det är faktiskt konstigt men det gör mig glad.
att det just är herr grimberg jag har varit tillsammans med i ett år är ännu konstigare speciellt med tanke på varför vi började prata och allt vi har varit med om.
det känns inte så värst längsen jag släppte taget och gav upp.
men jag tog tag i det igen och varför vet jag egentligen inte, jag var ju så jäkla lycklig, jag var helt säker på det. varför sökte jag honom då när han ändå bara gjorde så att det gjorde ont i ställen som man inte ens kände till? jag vet inte men det måste ha varit ödet.
vi gjorde ett försök på riktigt och jag var lycklig, nu hade jag allt dock visste jag inte vad som skulle komma i vår väg. under året har jag gråtit mycket, haft ont precis som förut, varit arg, besviken och irriterad. jag har verkligen varit rädd för mina egna känslor ibland, tänk om jag skulle ge upp - igen.
denna gången var det dock annorlunda och jag kunde inte ge upp lika lätt, närheten och kärleken var för stor, hade jag gett upp hade jag krossat mitt eget hjärta igen.
nu kämpade jag inte ensam längre utan nu kämpar vi tillsammans, båda två för något som vi båda vill.
det är fortfarande svårt ibland, det finns fortfarande nätter då jag gråter pga olika saker som har hänt, då jag funderar på sådant som kanske egentligen är förbjudet och jag inser det sen och kastar bort dom tankarna för jag älskar ju honom, jag gör det. jag tänker kämpa.
anledningen till att jag faktiskt kämpar är att även om jag blir ledsen, arg, förvirrad och irriterad så förstår han mig och han låter mig få vara arg, ledsen eller hur jag än känner mig. han lyssnar på mig precis som en bästa vän gör, han älskar mig för den jag är och han gör mig lycklig, han får mig att vika mig av skratt och han får mig att må bra - på riktigt.
nu står vi här idag och firar ett år, ett år av tårar, av kärlek och av lycka.
min kärlek växer dag för dag och här sitter jag och tackar honom för att han inte lät mig ge upp och mig själv för att jag inte gav upp - igen.
att det just är herr grimberg jag har varit tillsammans med i ett år är ännu konstigare speciellt med tanke på varför vi började prata och allt vi har varit med om.
det känns inte så värst längsen jag släppte taget och gav upp.
men jag tog tag i det igen och varför vet jag egentligen inte, jag var ju så jäkla lycklig, jag var helt säker på det. varför sökte jag honom då när han ändå bara gjorde så att det gjorde ont i ställen som man inte ens kände till? jag vet inte men det måste ha varit ödet.
vi gjorde ett försök på riktigt och jag var lycklig, nu hade jag allt dock visste jag inte vad som skulle komma i vår väg. under året har jag gråtit mycket, haft ont precis som förut, varit arg, besviken och irriterad. jag har verkligen varit rädd för mina egna känslor ibland, tänk om jag skulle ge upp - igen.
denna gången var det dock annorlunda och jag kunde inte ge upp lika lätt, närheten och kärleken var för stor, hade jag gett upp hade jag krossat mitt eget hjärta igen.
nu kämpade jag inte ensam längre utan nu kämpar vi tillsammans, båda två för något som vi båda vill.
det är fortfarande svårt ibland, det finns fortfarande nätter då jag gråter pga olika saker som har hänt, då jag funderar på sådant som kanske egentligen är förbjudet och jag inser det sen och kastar bort dom tankarna för jag älskar ju honom, jag gör det. jag tänker kämpa.
anledningen till att jag faktiskt kämpar är att även om jag blir ledsen, arg, förvirrad och irriterad så förstår han mig och han låter mig få vara arg, ledsen eller hur jag än känner mig. han lyssnar på mig precis som en bästa vän gör, han älskar mig för den jag är och han gör mig lycklig, han får mig att vika mig av skratt och han får mig att må bra - på riktigt.
nu står vi här idag och firar ett år, ett år av tårar, av kärlek och av lycka.
min kärlek växer dag för dag och här sitter jag och tackar honom för att han inte lät mig ge upp och mig själv för att jag inte gav upp - igen.
Kommentarer
Trackback
