jiggy

under mina snart sjutton år har jag sett mycket som har gjort att jag har svårt för att lita på människor som försöker närma sig mig.
stunder då den man kallade för "bästa vän" vänder ryggen till och låtsas som att den inte känner en, speciellt när man behöver någon att luta sig mot som mest, har jag varit med om alldeles för mycket.
det har aldrig riktigt funnits någon där vid sidan om som har försvarat en när man själv inte vet vad man ska säga och tårarna börja bränna.
det handlar om små stunder då man verkligen behöver någon, då det verkligen gäller.
men så sitter man där helt ensam ändå.
eller så får man reda på att denna vän har berättat saker för andra, som kom ifrån ens hjärta men som ingen annan borde få veta, men nu vet alla och ser på en med ögon som dömer.
att bara veta att ens vän pratar om en bakom ens rygg gör ont. (det är så sorgligt att det händer varje dag, hela tiden).
detta har hänt mig för många gånger under mitt korta liv. det har även gjort att jag aldrig förväntar mig att någon ska försvara mig eller vara där för mig. jag lärde mig att hålla allt inombords, att klara mig själv.
det har även gjort att jag aldrig släpper in folk så nära direkt för att jag vet att mitt hjärta brister lätt. allt annat som en gång har hänt kommer tillbaks på en sekund.
jag får jämt höra att jag skriver mystiskt och det kan vara för att jag är rädd för att berätta för mycket och göra mig sårbar.
mycket av det som hände när jag var yngre har format mig till den mystiska tjejen jag är idag.
även om man vet en del från utsidan finns det så mycket mer i insidan.

att blotta sig i en blogg som vem som helst kan läsa är skrämmande.